Min L.A.N-värld

För att ett online-spel ska tilltala på bästa sätt så ska det vara så komplext som möjligt där mångsidighet och variation är det viktigaste. En viktig del, och den mest uppenbara, är de visuella miljöerna. Dessa måste kännas verkliga men ändå spännande. Man får inte glömma att alla datorspel i grund och botten är verklighetsflykter, en värld som på ett sätt eller annat är mer attraktivt än verkligheten. Stämningen i ett spel har alltid varit det viktigaste för mig, genom ljud, bild och handling ska det verkligen kännas som att man befinner sig i ett annat universum.

Det ultimata skulle vara om man kunde samla allt detta och göra det till ett och samma spel. Många strävar efter “realism”, där spelet ska kännas så verkligt som möjligt. Detta är något jag verkligen inte kan förstå eftersom en online-värld som är så lik den verkliga världen som möjligt knappast kan vara attraktivt. Jag ser inget intresse i en värld som vill efterlikna den världen som redan finns. Detta är något som tenderar i Second Life och är för mig väldigt oattraktivt

Vad man istället borde göra är att eftersträva en orealistisk värld som tänjer på gränserna på verklighetens gränser! Fysikens och fantasin ska inte ha några gränser och allt som kan tänkas kan upplevas. Mitt spel skulle vara den ultimata verklighetsflykten där nöje prioriteras framför pengaintresse och maktspel.

Jag tror att effektiv inlärning handlar om att engagera så mycket som möjligt. Hur man på bästa sätt engagerar varierar dock från individ till individ. Vissa vill gärna göra saker praktiskt samtidigt som dom lär, andra kanske vill lära sig teoretiskt innan man använder kunskapen praktiskt.

Jag själv föredrar en mix. För att hitta egen inspiration och arbetsvilja är det oerhört viktigt att man får jobba på egen hand; testa egna grejer, hitta sin egen väg helt enkelt. Detta gör att man engagerar sig på ett helt annat plan än genom t.ex. en genomgång på tavlan. Kunskapsinlärningen blir mer personlig helt enkelt.

Å andra sidan kan man inte arbeta praktiskt utan någon förkunskap. Att slänga sig in i ett projekt med dålig kunskap eller ingen alls är kan vara förödande för inspirationen och viljan att prestera. Som sagt, en mix av praktiskt arbete och ren teori är det som gör att jag lär mig bäst och, kanske viktigt av allt, det får mig att vilja lära mig.

Det bästa vore om utbildningen anpassades till varje enskild individ. Detta kan givetvis inte ske eftersom det skulle kräva enorma resurser men det kan definitivt bli bättre. Kanske genom att skolan inför tester för att kartlägga varje elevs inlärningsförmåga och utifrån det skärpa systemet ytterliggare.